Dagen
Haft fullt upp, klippt en kompis, updaterat övriga om helgens bravader på okänd plats. Mycket trevlig helg måste jag säga, dock väldigt lite sömn, aningen för mycket alkohol för att vara jag, på tok för mycket skräpmat och godis, chips med mera.....
Resan bjöd på det mesta, utekväll, mys, kompisar, familj, onda blickar, jobb, träning, resturangbesök, vår, shopping, känsla, hopp, och helt otroligt mycket kärlek både gammal som ny.
Längtar verkligen tillbaka...saknar det, känns som jag lever ett helt annat liv. önskar jag kunde vara kvar. önskar man kunde få tillbaka allt man älskat, allt jag någonsin älskat finns där, och allt jag kommer älska vart finns det? men gud vad jag saknat allt och alla och mig själv framför allt. Jag har tappat bort mig själv efter vägen, hur går det till. Hur kan mina val ha blivit så fel? hur kan allt ha slutat så här, dags att ta tag i allt jag älskar och styra upp mitt liv åt det håll jag vill och inte åt det håll alla förväntar sig att jag ska gå. Jag vill verkligen ha tillbaka allt jag satsade på allt jag hoppades på.
Nog flummat från min sida, men som ni förstår fick jag upp ögonen i helgen, och insett vem jag vill vara igen, hjur jag vill leva. Men hur tar jag mig tillbaka?
Är dock sjuk igen ingen vanlig förkylning direkt utan något lite allvarligare. akut läkarbesök, och ingen kontroll och utredning förren 6, så får se hur det kommer bli med maten och träningen nu, jag vet inte om jag vill ta upp allt här i bloggen då mycket kommmer inte på lite väl personliga saker. I grund och botten handlar det förhoppningsvis om stress och kontroll problem i värsta fall kan det vara mycket värre än så, och då kommer trän ingen läggas ner ett längre tag igen, 1-2 år, vilket är något jag inte kommer klara av. Jag är född att träna jag är gjord för idrott och tävlingar, utmaningar, jag måste pressa mig själv till det yttersta för att trivas med mig själv, och känna mig nöjd, lycka, känna allt. Ibland leder all tävlna och utmaningar till ett självdestruktivt beteende och ett enormt kontrollbehov. Jag har lärt mig släppa på gränser och jag har förändrats. men fortfarande är jag inte fri från allt. Fri att leva utan oro. Men jag jobbar med det varje dag, jag påminns om mina problem varje dag. Jag vet vad och vem som la grunden till mina problem, jag vet vad som ändrade proportionerna på mitt betende till det värre, jag vet vem och vad som underhöll mitt destruktiva beteende och att jag hade folk i min närhet, de jag litade på mest som hjälpte till att underhålla allt det dåliga, allt som försörde, när man är ung som jag var i 16-18 års åldern påverkas man lätt, speciellt av auktoritära figurer i ens närhet som funnits där i hela ens uppväxt. Varför skulle jag inte lita på dom, dom vet alltid bäst, vad vet jag, jag förstår ju ingenting var mina egna tankar kring det.
sedan jag var väldigt liten har min idrott vart sjukt kontrollerad och inriktad mot elitnivå, men jag uppnådde aldrig de förvänade resultaten, detta berodde på min syn på träning och kost bland annat, hur den sköttes av mina tränare och speciellt mig själv att jag inte vågade säga ifrån, jag vågade inte äta, jag kunde ju öka i vikt, jag vågade inte vila, dom andra kunde bli bättre, jag vågade inte äta, jag utvecklade en form av ätstörning som uppmanades av flera i min närhet, det var ingen extreem ätströrning i stora proportioner, heller var den inte lätt att märka utifrån, Jag hade ju inte anorexi eller bulimi, jag hade bara ett extremt kontrollbehov, jag var uppväxt med träningslära och kostlära, mina resultat tydde på att jag itne var tillräckligt bra och att jag var långt ifrån perfekt, jag ville vara bäst. Det blev jag aldrig. Mina problem började i 13 års åldern då jag tränade varje dag, ibland flera gånger om dagen, då hela mitt liv kretsade runt elitidrotten. Vid 16 års ålder hade det gått för långt. Jag var sjuk jag mådde inte bra,
Min ätstörning började bara te sig att jag undanhöll mig från godis, läsk chips och annat utom på helger,Detta ansågs inte som något märkligt beetende men allt eftersom tiden gick föll fler och fler saker bort från listan övar vad jag åt, rött kött, mejeriprodukter, mjöl, bröd, pasta, ris, kolhydrater och fett över lag, Kvar fanns gröna grönsaker, kyckling och fisk. och endast vatten till dryck. Efter ytterligare en tid började jag räkna kalorier varje dag , allt jag åt, och tränade bort minst alla kalorier jag intagit i form av mat. Att äta för mig var jobbigt, jag visste att jag måste, men allt känndes onyttigt, allt känndes fel, och enligt mig själv hade jag inget problem med maten jag åt ju mat jag var ju inte som andra, dom som spydde efter att ha ätit det gjorde ju inte jag. Och jag åt jufrukost lunch och middag. allt eftersom så minskade portionsstorlekarna och jag åt inte längre frukost, men jag var ju fortfarande inte en av dom som hade problem med mat, jag förlorade inte speciellt mkt i vikt och jag åt fortfarande mat i skolan varje dag, vissa dagar unnade jag mit till och med ett glas mjölk till lunchen. Jag var ju inte som dom andra....
efter ett tag började mina föräldrar undra. men dom visste inget då jag bara åt frukosten hemma och det var lätt fejkat att ta en tallrik ha i några droppar fil och röra ut med en sked och lämna synligt framme så dom kunde gnälla över att jag itne plockat undan disken efter mig. Åtminstånde kunde dom inte säga att jag inte äter.
Värre blev det. ett tag låg jag under 500 kcal/ dygn och tränade minst 2 ggr per dag på elit nivå. Jag blev ofta sjuk, var alltid trött och fick aldrig resultaten jag behövde. Men fortfarande hade jag ingen extreem undervikt och kom heller aldrig att få det, men med tanke på min muskelvolym var det nog inte så konstigt. som minst vägde jag 54 kg på mina 169 cm.
Jag slutade med min idrott av andra skäl, men kontrollen och ätaströrningarna satt kvar. jag ville börja med fitness och började därmed med extreemt tung styketräning, vid det här laget hade jag börjat äta igen. ordentligt och mycket. Jag gick upp till 81 kg på två år, dock var mycket av vikten muskler även om dock lite av det var fett. jag blev sjuk, länge, i över ett år. kunde inte träna, mina muskler försvann. och sedan dess nu tre år senare har jag inte kunnat träna ordentligt och nu står jag här med en vikt på 77 kg och utan märkvärda muskler, Jag märker även att mitt kontrollbehov på mat följer mina träningsvanor. När jag tränar mycket vill jag kontrollera maten, men nu ligger det på en normal nivå, och jag äter även om det finns dagar då jag känner att jag inte vill äta.
Målet är nu att gå ner i vikt till 60-65 kg. bygga muskler och ha en sund och relativt vältränad kropp.Största målet är att minska kroppsfettet och öka styrkan och muskelvolymen, förbättra konditionen. viken är egentligen inte relevant. jag älskar att träna och hoppas verkligen att jag kan fortsätta och att jag inte ska bli sjuk igen.....
långt inlägg, mycket svammel, hoppas att ni förstår inlägget och att det inte blev allt för rörigt. och vill inte alls nedvärdera andra eller mig själv som har eller har haft ätstörningar, det är en del av mig och det är så jag idag ser på mitt problem, situationen ser olika ut för alla, alla har olika orsaker och faktorer som drar igång ett sådant självdestruktivt beteende. och jag vet att det är svårt att inse att man mår dåligt, för det uppfattar man inte. Man kände sig duktig genom att klara av att inte äta, man kände sig jätte bra om man inte åt mat en dag. då var jag duktig, eller om jag sprang 2 mil bara för att jag ätit middag. jag var duktig, jag gjorde något rätt. Det konstiga med detta var att ingen i min omgivning upptäckte detta. att jag som elitidrottare kunde äta under 500 kcal om dagen då jag bara hade genensamma mål mat med mina träningskompisar, ingen som reagerade, eller i vilket fall som helst så sa ingen något. Hur kommer det sig, de få som visste eller märkte skillnad i princip uppmuntrade mig till det. varför? hur? varför???
För att ni inte ska få fel bild av mig efter detta inlägg så vill jag även påpeka att jag är väldigt nöjd med mig själv, men allt detta har satt stora spår i mig, jag vill bara säga att jag trots allt idag lever ett liv där jag uppskattar mig själv, och tycker om mig själv, visst har jag dagardå jag önskar att allt såg annorluda ut men vem gör inte det.
så tills vidare ha det bra....
